Konst • Film • Poesi • Musik

Volvo cars förstörde våra liv


Volvo Cars lyfter gärna fram att de är ledande inom säkerhet – men säkerheten för personalen är inte lika viktig, anser närmare 30 anställda GP pratat med. De vittnar om hur de skadats när de gjorde sina jobb och sedan uppmuntrats att säga upp sig.

En arbetssjukdom anmäls varannan dag hos biltillverkaren i Göteborg.

– Jag kan inte ens bära mina egna kassar när jag går och handlar, säger 23-åriga Pardis Barmos.

Pardis Barmos var 20 år när hon som bemanningsanställd började på Volvo Cars i Torslanda i april 2016. Hon hamnade på TA, karossfabriken, och trivdes: ett bra gäng kollegor som umgicks även på fritiden. Men efter bara en knapp månad vände det.

Laget som jobbade tillsammans roterade kring ett antal arbetsstationer, och vid en av dem användes ett lyftverktyg för att lyfta upp stora golvplåtar till bilarna.


  • Vi hade klagat tidigare på det här verktyget som plötsligt kunde börja svaja och släppa, men inget gjordes åt saken, säger Pardis.

  • Jag stod där en dag och höll på som vanligt när lyften släpper, rycker till och helt plötsligt har jag fått den i huvudet.

Vad som händer sedan minns Pardis som i ett töcken. Hennes vita skyddshandskar blir röda av blod när hon känner på håret. Hon vaknar till, liggandes på ett bord där laget samlats runt henne.

Någon försöker tvätta hennes huvud och få stopp på blodet. Två personer måste hålla i Pardis i var sin arm eftersom hon inte kan gå själv. Varken ambulans eller polis

kallas till platsen, och istället för att köra henne till akuten körs hon hem till sin mamma.

  • Jag höll på att somna flera gånger i bilen för jag hade ju fått hjärnskakning. Jag kände inte den värsta smärtan då, adrenalinpåslag kanske, men när jag lugnade ner mig hade jag jätteont i huvudet och nacken, säger hon.

Pardis mamma ringde 1177, som gav rådet att avvakta med att söka vård tills dottern mer exakt kunde känna var hon hade ont.

Huvudvärken släppte efter några dagar, men inte värken i nacken. Det har den ännu inte gjort, trots att tre år nu har gått.


*

Pardis gick till vårdcentralen flera gånger och fick beskedet att smärtan sannolikt berodde på att hennes muskler var spända. Men varje gång hon försökte börja jobba igen satte smärtan stopp. Samtidigt låg Försäkringskassan på. Då fick hon förslaget att ta truckkort, något som också ledde till en tillsvidareanställning på Volvo Cars. Pardis beskriver dock hur hon efter en tid på jobbet började tappa fokus på grund av smärtan och inte kände att hon hade tillräcklig koll.

  • Från början var det helt okej, jag hade vant mig vid smärtan. Jag ville så gärna ha ett fast jobb och sparade till en lägenhet, men till slut började jag bli farlig bakom ratten.

Nya läkarundersökningar visade att hennes rygg och nacke blivit sneda efter olyckan. "Cervikalgi och distorsion i halskotpelaren" står det i hennes intyg från läkare, som också konstaterar att "denna unga kvinna är svårt drabbad av en olycka på arbetsplatsen". Pardis högra axel hänger, smärtan strålar ut till hennes arm och hon kan inte hålla sitt huvud rakt. Sjukgymnastik har inte gett någon synbar effekt och skadan kan inte opereras, enligt Pardis.

  • Jag kan inte ens gå och handla själv utan måste ha med mig någon. Kan inte min sambo så måste jag ringa runt till kompisar och familj för jag kan inte bära kassarna. Som tur är så har jag bra vänner som får gå med mig.

Volvos egen företagshälsovård, Feelgood, gjorde också bedömningen att Pardis inte skulle kunna utföra jobb över axelhöjd eller anstränga armarna för mycket. Trots det ville hennes arbetsgivare att hon skulle jobba som montör vid bandet, enligt Pardis.

  • Volvo påstår att de läst min arbetsförmågebedömning men ville ändå prova mig på olika banor där tempot är som högst. Vid en skulle jag bära en del av bilen som var typ lika stor som mig, jag som inte ens kan bära min egen kasse.

Pardis menar att Volvo Cars gör sitt yttersta för att hon ska säga upp sig från sin fasta anställning och därför föreslår jobb hon inte kan utföra.

  • Volvo säger att de inte har något bättre, men det har de. Till exempel finns det de som bara kör ut bilen helt färdig. Jag kom också med många förslag om olika utbildningar jag skulle kunna gå för att jobba med något annat. Jag förstår på ett sätt att det är klart att Eva, 55, som varit där i typ 30 år på ett sätt ska prioriteras, men ska jag då bli bortglömd? Jag är väl inte värd noll?

*

GP har pratat med flera anställda som säger att efter de skadat sig fått testa banor som är orimliga med tanke på deras skador. Många av dem menar att det är ett sätt att få dem att tröttna och säga upp sig. Andra säger också att de vid flera tillfällen blivit rätt ut uppmuntrade att sluta efter att de skadat sig. "Jag tycker Volvo hanterade min skada väldigt dåligt, särskilt HR som i början var nästan aggressiva och pushade på om att jag inte skulle vara kvar om jag var skadad", säger en av de anställda GP talat med.

*

Sedan våren 2018 har Pardis ingen inkomst utan lever på sin sambo, vänner och familj. Volvo betalar inga pengar så länge hon inte arbetar och hos Försäkringskassan har hon slagit i taket för antalet utbetalningsdagar. Där menar handläggare att hon borde säga upp sig och söka andra jobb, enligt Pardis.

  • Men det finns inte många arbetsgivare som kommer vilja anställa mig om de får höra att den här tjejen inte kan bära sina egna kassar och inte kan sova om nätterna för hon har ont. Dessutom har Volvo, som jag är fast anställd hos, lovat mig att de ska hitta ett jobb till mig, säger hon.

  • Det här är ju Volvos fel. Jag slarvade inte, utan det var brist på säkerhet på deras arbetsplats. Jag är 23 år gammal och handikappad för livet. Mitt liv är förstört. Jag har redan de här problemen nu, hur ska jag klara mig om jag får barn? Jag kommer inte kunna bära på mina egna barn.

Vad hade du önskat från Volvo?

  • Att de tagit större ansvar och hållit sitt löfte om att hitta ett jobb till mig. Att de erkänner att de gjort fel. Istället säger de till mig att det är omöjligt att jag har ont, som om de vore läkare. Jag har så många gånger suttit och gråtit på mötena med dem, jag kommer och går med ångest.

Pardis har flera gånger vänt sig till facket, IF Metall, men känner inte att någon stått upp för henne utan snarare tagit företagets parti under möten. Att betala fackavgift har varit som att kasta pengar i sjön, anser hon.

  • De där pengarna hade jag verkligen haft användning för nu. De har inte gjort någonting.

Pardis är inte ensam. En annan som inte heller kan bära sina egna matkassor efter att ha jobbat på Volvo Cars i Göteborg är 28-åriga Emmy Sultan. Hon började på monteringsfabriken år 2015. Hennes uppgift var att montera bildörrar på linan. Laget roterade kring ett antal balanser, stationer, och var och en hade en hembalans som man stod vid extra länge: två timmar istället för runt en halvtimme varje pass.

Ingen ville byta med Emmy för det var den jobbigaste stationen av alla, säger hon.

  • Man skulle stå böjd fram i en konstig ställning och använda en defekt skruvdragare. Lagledaren blev sur när jag ville byta, "Du måste göra ditt jobb".

  • Vid en annan station skulle man utan hjälpmedel lyfta tunga rutor från golvet och trycka ner i bildörren så de fastnade i en spärr. Det blev som en whiplash-effekt i skuldror och axlar – och vi gjorde cirka 700 sådana om dagen.

Efter sju-åtta månader började Emmy få ont i skulderbladet. Det skulle visa sig att hennes station var röd ergonomiskt, vilket betyder att den klassas som olämplig. Att "alla eller de flesta av arbetstagarna riskerar att drabbas av belastningsbesvär" och att stationen bör ändras omgående.

  • Ingen sa till oss att den inte var godkänd. Det är ju något man antar att den är. Efter att jag blev skadad fick de hjälpmedel vid den stationen.

*

I snitt varannan dag anmäls en arbetssjukdom på Volvo Cars i Göteborg till Arbetsmiljöverket. Förra året gjordes 318, att jämföra med 122 under 2014. "Det är en dramatisk ökning som framförallt rör ergonomiska problem. De är möjliga att förebygga – och det är arbetsgivarens skyldighet att göra så", säger Lotta Dellve som är

professor på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

*

Efter skadan fick Emmy testa att jobba vid andra banor, som dock fortfarande var både tuffa och tunga.

  • Jag fick inte jobba i monteringen längre enligt läkarintygen från Volvos egen företagshälsovård Feelgood. Men ändå omplacerades jag i monteringsfabriken, på en bana som var lika röd ergonomiskt. Sedan säger man att det inte finns några andra jobb, fast Volvo är jättestort och jag var fastanställd. Men är man skadad på Volvo så vill de bara bli av med en så fort som möjligt.

Vad sa facket?

  • Jag var med, gick till dem, men de har inte hjälpt mig med något. De satt med mig på möten och sa att vi skulle försöka få mig omplacerad, men då hamnade jag som sagt på monteringen ändå. Det hände bara en gång, det var då jag fick prova på en annan bana som var lika tung som den jag jobbat på innan.

Emmy säger att smärtorna kändes "precis som om någon stack in en skruvmejsel upp under och körde runt".

  • Det har jag levt med i tre och ett halvt år. Efter en operation är det lite bättre, men värken är ändå ständig och förvärras om jag håller på med mobilen eller datorn. Eller om jag ska dela ut en kortlek till exempel, minsta lilla grej triggar det direkt. Jag kan ju inte jobba med någonting. Jag vet inte hur min framtid ser ut.

*

Det handlar inte bara om Pardis och Emmy. GP har talat med flera personer som har konstant ont efter att de arbetat på Volvo. Flera vittnar om att de inte vetat om att de jobbat på stationer som inte var godkända ergonomiskt utan har fått reda på det i efterhand. De berättar om hur de låsts vid balanser och inte fått rotera kring arbetsstationerna.

Bara Emmy och Pardis vill ställa upp med namn när GP pratar med dem. Övriga vill vara anonyma i rädsla för att förlora jobbet eller än värre – genom Volvo Cars anställningsavtal förbinder man sig att vara lojal mot företaget och hotas med rättsliga åtgärder om

man avslöjar företagsinformation. "Det är så märkligt att så många skadas men att ingen vet vad som händer där inne", säger en kvinna i 20-årsåldern.

*

Försäkringskassan vill inte godkänna Emmys skada som en arbetsskada eftersom de menar att hon har jobbat för kort tid, mellan sju och åtta månader. Ärendet ska nu tas till domstol. På sin sida har Emmy intyg samt en omfattande arbets- och miljömedicinutredning från Sahlgrenska. I den fastställs bland annat att Emmy manuellt lyft cirka 200 ton under sex-sju månader på Volvo Cars. Arbetet beskrivs också som repetitivt.

  • De har också beskrivit att det är störst sannolikhet att det är en arbetsskada med tanke på hur tungt arbetet har varit. Det spelar ingen roll om man hade stått där tre-fyra månader, det hade kunnat bli så ändå, säger Emmy.

Efter 180 dagar tog Emmys sjukpenning slut och Försäkringskassan uppmuntrade henne att säga upp sig och söka jobb, trots smärtan.

  • Jag kunde inte betala min hyra och Volvo sa att de inte kunde omplacera mig, så jag hade inget val.

Har Volvo erkänt att de gjort fel mot dig?

  • Jag har knappt pratat med Volvo om jag ska vara ärlig. Jag fick gå på möte två gånger på två år så jag fick inte mycket information om min anställning. Men hade jag kunnat sitta ner på ett möte och prata med dem och fått fråga varför de gjorde som de gjorde och inte tog detta seriöst och hjälpte mig, då känns det som jag hade kunnat smälta det lite. Nu får jag gå till psykolog istället för jag har så mycket ilska inom mig.

  • Det känns som att man bara ska göra deras bilar så de blir nöjda, spelar ingen roll vad det blir för konsekvenser. Jag har förstört min kropp i ung ålder.


Vad hade du önskat från Volvo?

  • Jag hade velat prata med dem, få en ordentlig förklaring och veta att de skärper sig. Det får inte gå till så här, det måste komma ut så att ingen annan blir skadad.

Emmy säger att det enda hon ångrar i sitt liv är att hon började jobba på Volvo Cars, att livet innan var jättebra. Hon hade precis skaffat körkort och kände sig så självständig när hon fick jobbet. Sen vände det.

  • Ibland gör man ju snedsteg, men jag tycker inte att det ska bli så här ändå. Jag var 25 år, hade hela mitt liv framför mig, och det blev förstört.

TEXT: Anna-Karin Nils Andersson TEXT: Stefan Bjarnefors


LÄS MER: "Folk svimmar, men bandet ska rulla"

LÄS MER: Facket delar inte kritiken: "Volvo lyssnar på oss"