Sara Garib, poet.
Äpplet och trädet trailer poesivideo
Bland pallar av frukt och grönt spelar det ingen roll vad jag läst i gamla skolböcker
Här bär äpplet trädet och rötterna sträcker på sig när trädet växer
I ritblock har jag ristat arkitektur för en stad jag skulle lämna
I min butik saknar kunderna slantar, de vädjar om att få ta det på krita
Jag vänder blad i ritblocket och skriver ner namn på ansikten som aldrig ska återvända
De ville ha smörgåsrån och öl
jag står bakom disken och får rån till mellanmål och hot som knackar på min dörr
Det där ritblocket förbannar mig
Aldrig mer ska jag skriva
Det är inte mycket man kan om man aldrig testar och jag har testat mycket vilket innebär att jag lärt mig en del
Kan man dela upp markytor i millimeter så kan man stycka kött
Men fingertopparna mina har oftast skurit sig på det som inte är vasst till ytan
Den trubbiga vardagen skär djupast
Allt gick bra
tills min mamma dog
När hon dog, dog affären också
det kanske ändå var trädet som bar äpplet?
Nu öppnar jag upp dörren som gått i lås för att lägga mat på bordet
Allt som jag ska svinna läggs på vårt bord, jag tror att det är därför det smakar bättre
Det är när rötterna sträcker på sig som trädet växer
Är det då äpplet som bär trädet eller trädet som bär äpplet?
CD - skivan ljud och bild
mina gamla minnen är en repig cd-skiva
precis när jag hinner drömma mig bort hackar cd-spelaren mig tillbaka
till de gråa gatorna och ett tyst sällskap som tittar ner på sin telefon
jag kan vägarna bättre än GPS
jag tar snabba genomtänkta beslut
men sällan är det livshotande om jag skulle köra ut på en avfart för tidigt
alltid finns det en väg som tar en tillbaka
iklädd flourfärgad dräkt, en stadig skalpell, orange penslad hud, lampan som lyser
lyser upp vägen, händerna om ratten och ljudet av..
en repig skiva som hackar mig fram och tillbaka i tiden
snurrar runt i rondellen
jag har nått en återanvänds gränd
och kunden sitt hem
här ska låten nå sitt slut för att sedan spelas om igen
Eldflugan
en orange prick rör sig i mörkret
ammo röker för att händerna ska sluta skaka
på en tegelsten står ett glas med chai Mahmoud
det ryker ur den och från ammos mungipor
när bakdörren öppnas hörs beställningar ropas upp en efter en
blicken är fastklistrad i marken men han nickar bestämt
soppåsen dunsar ner vid tegelstenen innan bakdörren slår igen
cigaretten fimpas i glaset och han kliver in i sorlet
den oranga pricken flyger och sätter sig mot pizzerians köksfönster
Damen med dramaten ljud och bild
Hennes bågböjda rygg påminner om ett ståtligt berg
Fötter som långsamt släpas fram
nästan som att berget tyngs av åldrande visdom
Gnisslandet av en dramaten mellan dova tunga steg
Hjulen rör sig som skakiga penseldrag
målar butikens alla hörn
Vid lunchrasten går de förbi varandra
Han ler åt alla kunder robotaktigt
hon ler tillbaka som om de vore gamla vänner
I kassan skannas varor
tre inövade fraser byts ut mellan kassören och kunderna
Nu står damen framför honom igen
På rullbandet ett rött servettpaket och två doftljus
Hon betalar med mynt
ett hopskrynklat papper som långsamt slätats ut
Välkommen åter
Leendet inte längre mekaniskt
vagnen drar hon med sig ut mot hållplatsen
innan han vänder sin blick tillbaka mot kön
hinner han se siluetten röra sig längre bort in i mörkret som en dansande ljuslåga