Sara Garib, poet.

Äpplet och trädet   trailer poesivideo


Bland pallar av frukt och grönt spelar det ingen roll vad jag läst i gamla skolböcker

Här bär äpplet trädet och rötterna sträcker på sig när trädet växer

I ritblock har jag ristat arkitektur för en stad jag skulle lämna

I min butik saknar kunderna slantar, de vädjar om att få ta det på krita

Jag vänder blad i ritblocket och skriver ner namn på ansikten som aldrig ska återvända

De ville ha smörgåsrån och öl

jag står bakom disken och får rån till mellanmål och hot som knackar på min dörr

Det där ritblocket förbannar mig

Aldrig mer ska jag skriva

Det är inte mycket man kan om man aldrig testar och jag har testat mycket vilket innebär att jag lärt mig en del

Kan man dela upp markytor i millimeter så kan man stycka kött

Men fingertopparna mina har oftast skurit sig på det som inte är vasst till ytan

Den trubbiga vardagen skär djupast

Allt gick bra

tills min mamma dog

När hon dog, dog affären också

det kanske ändå var trädet som bar äpplet?

Nu öppnar jag upp dörren som gått i lås för att lägga mat på bordet

Allt som jag ska svinna läggs på vårt bord, jag tror att det är därför det smakar bättre

Det är när rötterna sträcker på sig som trädet växer

Är det då äpplet som bär trädet eller trädet som bär äpplet?


CD - skivan   ljud och bild

mina gamla minnen är en repig cd-skiva

precis när jag hinner drömma mig bort hackar cd-spelaren mig tillbaka

till de gråa gatorna och ett tyst sällskap som tittar ner på sin telefon


jag kan vägarna bättre än GPS

jag tar snabba genomtänkta beslut

men sällan är det livshotande om jag skulle köra ut på en avfart för tidigt

alltid finns det en väg som tar en tillbaka


iklädd flourfärgad dräkt, en stadig skalpell, orange penslad hud, lampan som lyser

lyser upp vägen, händerna om ratten och ljudet av..

en repig skiva som hackar mig fram och tillbaka i tiden


snurrar runt i rondellen

jag har nått en återanvänds gränd

och kunden sitt hem

här ska låten nå sitt slut för att sedan spelas om igen


Eldflugan 

en orange prick rör sig i mörkret

ammo röker för att händerna ska sluta skaka

på en tegelsten står ett glas med chai Mahmoud

det ryker ur den och från ammos mungipor

när bakdörren öppnas hörs beställningar ropas upp en efter en

blicken är fastklistrad i marken men han nickar bestämt

soppåsen dunsar ner vid tegelstenen innan bakdörren slår igen

cigaretten fimpas i glaset och han kliver in i sorlet

den oranga pricken flyger och sätter sig mot pizzerians köksfönster

Damen med dramaten    ljud och bild

Hennes bågböjda rygg påminner om ett ståtligt berg

Fötter som långsamt släpas fram

nästan som att berget tyngs av åldrande visdom

Gnisslandet av en dramaten mellan dova tunga steg

Hjulen rör sig som skakiga penseldrag

målar butikens alla hörn

Vid lunchrasten går de förbi varandra

Han ler åt alla kunder robotaktigt

hon ler tillbaka som om de vore gamla vänner

I kassan skannas varor

tre inövade fraser byts ut mellan kassören och kunderna

Nu står damen framför honom igen

På rullbandet ett rött servettpaket och två doftljus

Hon betalar med mynt

ett hopskrynklat papper som långsamt slätats ut

Välkommen åter

Leendet inte längre mekaniskt

vagnen drar hon med sig ut mot hållplatsen

innan han vänder sin blick tillbaka mot kön

hinner han se siluetten röra sig längre bort in i mörkret som en dansande ljuslåga